Kåkstad och krokodiler i Gambia

Bakom den lokala marknaden ligger plåtskulen där de flesta vi träffade bodde, dvs de som sålde varor på marknaden, körde taxi eller jobbade på vår resort. Och längst inne i detta område finns krokodilparken där Charlie och hans kompisar bor. Charlie är ett populärt utflyktsmål, men de flesta turister tar en taxi genom plåtskulen direkt till krokodilfarmen. Eftersom vi bodde så nära valde vi att gå genom kåkstaden. En kåkstad är precis så fattigt som det låter; det är jordgolv och korrelerad plåt till tak. Ofta bara ett rum för hela familjen, och det finns ofta ingen el. Det finns självklart inget avlopp; avloppsvattnet rinner i stället i diket mellan vägarna och husen och man får hoppa över eller gå på något plank för att komma till husen. Och det stinker i vissa områden. Som fan. Helt olidligt. Vi vågade inte hålla oss för näsan så vi fick hålla andan och mer eller mindre springa. Och denna stank bor och sover många i.

Även om de flesta inte har el hemma så har alla mobiltelefoner (och ofta flera; en för varje leverantör eftersom det är dyrt att ringa mellan olika leverantörer). Jag var självklart tvungen att fråga hur de laddade, och det gjorde de på offentliga eluttag mitt i kåkstaden. Eller på jobbet. En genomsnittlig lön för de som jobbar på resorterna var för övrigt 2007 ca 1200 kronor per månad.

Vi gick förbi en skola där vi passade på att hälsa på

Avloppsdiken

Väl framme i krokodilparken gick vi omkring lite och såg lite på de gigantiska träden som fanns innan vi gick för att klappa den tama krokodilen Charlie. Charlie är kändisen här, men han har massa kompisar han bor med. Man får klappa Charlie medan en man står och vaktar honom. Sen när man ska gå från Charlie mot utgången så ligger det krokodiler överallt på gångstigen och man har inget annat val än att kliva över dem eller att gå förbi en meter från gapet. Men jag gissar att antingen fick Charlie och hans kompisar så mycket mat att de inte var hungriga och aldrig gick loss på turisterna eller så var de drogade. Gissar kanske på det senare eftersom man göder väl inte krokodilerna för fullt när människorna går omkring hungriga.

Maxime och Charlie

Och jag och Charlie. Som vanligt mer intresserad av
frågor till skötaren, men jag klappade honom också

Gambia II

I Gambia har det alltid varit ett problem att de lokala killarna är väldigt pågående mot turister. Inte så att de är farliga eller hotfulla, men de är verkligen plågsamma. De hänger utanför resorterna och attackerar en på en gång när man kommer ut för att prata med en. Det bästa rådet är att ignorera dem, men de ger sig inte så lätt. De följer efter och vill prata, och de brukar inte ens ge sig när man ber dem att sluta prata till en. Det roliga är att alla säger ”Welcome to Gambia” och ”Feel free”; det senare är någon sort slogan de lokala hela tiden använder gentemot turister. Men hur fan ska man känna sig välkommen och känna sig fri när det är killar som springer efter en och plågar en??? Vi fick i alla fall inte detta att gå ihop.

På högre håll i Gambia har det insetts att det är ett problem att de lokala killarna plågar turisterna på detta sätt, och det har tagits krafttag där man utbildar dem till lokalguider i stället. Guiderna kan hyras för en billig peng. De sitter utanför resorterna och väntar, och man kan säga att tillgången är långt större än efterfrågan. Dock har deras guideutbildning faktiskt hjälpt; de flockar sig runt en varje gång man kommer ut, men det är endast för att fråga om man vill hyra en guide, och om man säger nej så ger de sig utan att springa efter en och ropa ”Feel free”. Vi testade dock inte dessa guider; antingen gjorde vi bara kortare utflykter med endast chaufför och på de två längre vi gjorde så åkte vi den ena med Ving och den andra hyrde vi en av killarna på vår resort som arrangerade utflykten.

Taxibilarna är gröna eller gula. Endast de gröna får åka in i turistområdena, och de har också turistpriser. De gula är för lokalbefolkningen och får stanna några hundra meter utanför turistområderna. Bilarnas standard är exakt samma, det är bara färgen som skiljer, och turister får också åka de gula men man släpps då av vid skylten för turistområdena och får gå den sista biten. Taxi var faktiskt ganska dyrt jämfört med andra länder som Thailand, Indien m.m., så vi åkte ofta de gula. Dock var inte det så jättemycket billigare, men jag undrar om de la på lite för oss eftersom vi var turister. Lokalbefolkningen åker verkligen mycket taxi (typ skytteltrafik), och jag får inte ens de gula taxipriserna och en månadslön på 1200 kr att gå ihop om man åker mycket taxi.

Vår faste turisttaxi-chaufför vilar på sin bil

Vi åkte till huvudstaden Banjul en eftermiddag med Dembo från vår resort för att se hur det såg ut och äta middag. Banjul är den mest underutvecklade huvudstaden vi har sätt i våra liv. En massa gamla och skitiga byggnader som ser ut att skulle ramla ihop när som helst. Även landets olika departement låg utspridda i gamla ruckel. Inga ordentliga affärer, bara marknader och andra lokala affärer. Den stora sevärdheten i Banjul är Arch 22 som är en 35 meter hög ingångsport till staden som byggdes under 90-talet som minne efter en fredlig statskupp 1994. Man kan ta sig upp i portalen för att se Banjul från ovan, men vi skippade detta.

Det finns flera katedraler och moskéer och en stor marknad. Vi passerade de religiösa byggnaderna i bilen, men stannade till på marknaden och bunkrade på oss en massa shea butter. Motsvarande body buttern som säljs på Body Shop för 175 kronor, men här kostade den 10 kronor. Vi åkte också förbi hamnen. Tyvärr glömde vi kameran, men tro mig, det gjorde inget för det fanns inte mycket att se. Vi hittade inget bra ställe att äta så vi åkte tillbaka till Bakau för middag.

Gambia var tidigare en brittisk koloni och alla pratar bra engelska. 90% av invånarna är muslimer, och de flesta vi träffade var aktivt religiösa. T ex brukas ofta våra guider och chaufförer be när vi stannade till för att äta eller gå på toa. Det var lite så att alla kastade sig när där det passade för att be när de hade möjligheten till det. De hade med sig en vattenflaska som de sköljde av händer och fötter med innan de bad. Muslimer ska egentligen be vid fastställda tidpunkter under dagen, men om man är upptagen med något viktigt då så är det tydligen ok att göra det vid första möjliga tidpunkt om man inte kan be vid den utsatta tiden. Och det anses som viktigt att köra runt turister för att se landet, så då får bönen stryka på foten. Resterande ca 10% av gambierna är kristna, och båda religionerna har stor respekt och förståelse för den andra religionen. Detta är något de är stolta över och muslimerna älskar att berätta för oss andra som kommer från kristna länder.

Lite mörk bild, men jag vågade inte använda blixten. Kvällsbönen i Bakau

Ta med tillräckligt solskydd för hela semestern hemifrån, det är svindyrt att köpa i Gambia. Det fåtal bankomater som finns är ofta trasiga så ta med dollar i kontanter för hela resan. Ta inte med resechockar (som vi gjorde; vi tyckte det kändes otryggt med så mycket kontanter), kursen är avsevärd lägre för resecheckar jämfört med dollar. Jag tror faktiskt det rörde sig om så mycket som 20-25 % lägre.

Gambia är ett fint resmål, och vi rekommenderar det verkligen. Det kan kanske tyckas från vad jag skriver ovan att vi inte gillade det, men så är det inte. Det finns mycket att se, och det är det enda stället jag har varit i Afrika som jag tycker kändes genuint afrikanskt. Och det är som sagt väldigt billigt att åka dit jämfört med till många andra länder.


De tre damerna som hade detta ståndet hade varje dag
matchande klänningar gjorde i samma tyg

"Asfalten" på vägen mellan Bakau och Kololi bestod av
snäckor som hade pressats ner i den finkorninga snaden

Sunbeach resort

När Maxime och jag var i Gambia 2007 bodde vi på Sunbeach resort.

Sunbeach var en helt ok resort, men jag vet inte riktigt om jag tyckte den förtjänade **** som den hade. Halvsliten, och för mig mer ***. Men man får inte glömma att det är mycket billigt att åka till Gambia; vi betalade endast för båda 18 000 kr för två veckor i oktober, och jag såg i vintras att priserna fortfarande var ungefär det samma. Men rekommendationen är att betala lite extra för att kliva upp en * eftersom standarden inte är lika hög som i många andra länder.

Sunbeach består av en massa dubbeltrum i envåningslängor. Eftersom det bara är envåningslängor så är området ganska stort ochmankan hamna halvlångt från poolen och hotellreceptionen. Det finns en stor pool där alla ligger och i alla fall en mindre pool i en annan del av resorten. Vi fick först rum vid den andra poolen, men kände att det var för mycket i utkanten för oss så vi frågande snällt och de hade ett annat rum precis vid stora poolen i stället.

På kvällen kom lokalbefolkningen till stranden för att spela fotboll

Killarna på resorten klättrade upp i palmerna
för att hämta färska kokosnötter åt oss...



...sen skalade de dem och gjore drickhål...

...så att vi kunde ligga på stranden och dricka färska kokosmjölk 

Restaurangen inne på resorten...



...och poolen

Gambia I

Ving har charterresor till Gambia, och Maxime och jag åkte dit två veckor under oktober 2007. Resan var ett resultat av att Maxime blev sjuk när vi var i Grekland samma sommar och ersättningen från försäkringsbolaget blev snabbt till en ny resa.

Gambia är ett pyttelitet land på Afrikas västkust. Det ligger som en mask inbäddad i Senegal längs Gambia-floden med en ganska liten kusträmsa. Landet är så litet att det inte brukar synas på de vanliga världskartorna. Gambia är ett av Afrikas fattigaste länder, de har inga egna naturresurser som olja, diamanter, trävirke eller annat. De har inte några djur att räkna med utöver fåglar. Och personligen tycker jag att fåglar är riktigt tråkiga djur. Gambias största tillgång är turisterna, och det är inte jättemånga av dem. Vilket för oss är ganska bra, men inte riktigt för Gambia…

Huvudstaden heter Banjul, och resorterna ligger några mil utanför Banjuls centrum. Den lilla kustremsan som utgör största turistområdet är uppdelat på tre områden. I norr ligger Bakau, sen kommer Kotu och sen Kololi. Det tar fem till tio minuter mellan varje område med bil.

Bakau består av en handfull resorter, lika många restauranger, ett växlingskontor och en supermarknad och det var här vi bodde på Sunbeach resort. Bakau har också krokodilen Charlie som vi återkommer till i eget inlägg.

Precis utanför resorterna ligger den lokala marknaden. Alla säljer det samma; strandväskor, souvenirer och annat skräp och ofta är hela familjen där och det är inte ovanligt att någon ligger och sover i stället för att sälja.

Den här mannen låg nästan alltid och sov blant sina trummor

Av de restauranger vi minns så låg det ett lokalt ställe precis utanför Sunbeach; Mr Bass Bandula Garden. Här serverades också lokal mat; olika grytor oftast gjort på kyckling eller fick tillsammans med ris, hirs eller majs, och alla var riktigt goda. Tyvärr så fanns det inte så många andra restauranger som serverade lokal mat just i Bakau.

Maxime sittande på Bendula Garden

Det lokala ölet heter JulBrew och var helt ok

Förbi marknaden låg i en korsning en kines som inte såg ut att ha särskilt god mat, men som vi mot slutet testade i alla fall. Det var inte jättegott, men helt ok. Sen kom en till restaurang där de hade musik utomhus som hade god mat och efter denna igen en restaurang där de hade riktig god mat. Jag har för mig att det var ett engelskt par som drev denna, och det var särskilt en kycklingfilé fylld med ost och inlindat i bacon som satte spår hos mig i alla fall.

Kotu påminde lite om Bakau. Några utspridda hotell, några restauranger och inte mycket mer. Om Bakau är et vägkryss med några hotell och restsuranger så är Kotu en rak väg med några hotell och restauranger. Vi åkte några dagar till Kombo resort här för att bada; bara som avväxling till vår resort.

Kololi ligger längst syd av de ”stora” turistområden, och detta är också området med mest aktivitet och något i närheten av ett centrum. Det fanns en gata där det låg några restauranger och affärer sida vid sida. Det gick mao att strosa omkring lite innan och efter middag. I Kololi ligger också hotellet Senegambia som är Gambias mest kända hotell, men det är nu lite halvslitet. Men väl värt pengarna sa de vi pratade med som bodde där.

Om jag skulle valt om så skulle jag i stället för Bakau valt att bo i Kololi där det händer mer. Och nu menar jag egentligen mer än ingenting.

Här finns inlägget om Gambia II